Men vilket beteende? Jag håller faktisk med dig där, man tackar för presenter. Det tillhör helt vanlig folkskick och normal artighet. Det har inget med summan att göra, utan det har med att man tackar för uppmärksamheten och att man får en present oavsett hur lite eller mycket den kostar.  Av ren nyfikenhet, hur blev det julen efter?

#1 Efter det var julen ok. Mamma var skitarg på mig, men tyvärr är det lite så att i min familj lär man sig inte att säga tack. Vi var oförskämda allihopa när vi var yngre. Helt vansinnigt att det är sån brist på hyfs i vissa familjer.

Tycker det är konstig att din mamma blir arg på dig för att du begär helt vanlig folkskick..? o.O

Som sagt, vi blev inte uppfostrade i att säga tack eller snälla osv. Så hon tyckte väl det var heeelt vansinnigt. Men säger man inte tack till henne så blir det arga toner och upprörda ord. Suck, familjen alltså!

Usch vad oförskämt!! Du gjorde helt rätt i att ta tillbaka filmen! Hoppas han växer upp och inser vilket bedrövligt beteende han har haft!

Håller helt med dig! Lite vanlig tacksamhet ska man väl klara av att visa? Kan inte förstå att din mamma blev arg på dig i stället. 

Dock vet jag hur det är ungefär. Det är lite samma sak i vår familj men då gäller det ordet "förlåt" i stället. Varken min mamma eller min syster klarar av att be om ursäkt för något de gjort eller sagt, de vill bara låta det rinna ut i sanden medan jag däremot har väldigt svårt att släppa problemet innan jag fått en vettig ursäkt av något slag.

Jag har JÄTTESVÅRT att säga tack, men gör det alltid när jag får något. Så svårt är det inte att säga det ordet.

Det finns väldigt många som har svårt att säga tack. Jag vill inte ens fira jul och födelsedagar för att det för mig är så extremt svårt och utblottande att säga tack till någon. Jag skäms och mår verkligen jättedåligt psykiskt.  Viss har jag lärt mig på senare tid och tycker inte att det är lika hemskt idag. Men som barn så grät jag innan min födelsedag (fölelsedagen var värre eftersom allt fokus var på mig) för jag tyckte att det var så hemskt. 

Jag kan inte förklara varför det får mig att känna så. För jag uppskattar ju omtanken och jag försöker verkligen inte att vara respektlös! Jag har fått kämpa otroligt hårt för att lära mig att säga tack utan att få en panikattack.

Något som jag förvånas över i denna tråden är hur snabba alla är med att döma denna killen utan att alls veta hur hans syn på saken är. 

Han kanske jättegärna vill säga tack men inte vågar eller kan?

Jodå. Han kan säga tack. Han är min lillebror och jag har känt honom i 17 år nu. 😉

Jag har själv problem med ångest, Disturbed-Angel så jag vet hur just det är. Jag kan ändå inte se hur det är okej att en persons dårliga känslor skall göra att denna undviker sina egna problem och på samma tid skapar dårliga känslor och förstör för andra runt en. och nu är det inte tillfälle för TS sin bror heller som du ju ser, jag tror TS hade varit medveten om denna har haft ett sånt problem med att tacka från barnsben av. Att en person potensiellt mår dåligt av att behöva säga tack gör det inte okej att många runt en skall må dåligt för att den stora (eller lilla) ansträngelsen man haft för att försöka ge en present.

 Jag skulle själv i en sånn må rentav pissigt om jag har gjort mig en ansträngelse för att få till en present mot alla odds, och sen blir det bara spottat på utan ens en possitiv reaktion som ett smil. Gissa hur det skulle få mig att må? Jag skulle fått ångest. Månader med funderingar med ont i magen om vad fel jag hade gjort, och om det inte var tillräckligt bra, om jag skulle våga att försöka ge en present nästa år.. osv osv osv. Fôr inte att prata om paniken när jag nästa år ändå ger present och har ont i magen och mardrömmar i månader innan julen medan jag hoppas att kanske jag dög denna gången. Kanske kanske var det bra nog så personen blir nöjd? 

Min egen ångest är mitt problem. Inte alla andras. Det är upp till mig att lösa det så det inte går ut över andra runt mig. I bland är det omöjligt att undvika att det händer. I bland är det "bara" helt otroligt svårt. Men det är ändå mitt jobb att göra't. Det är fruktansvärt jobbigt för mig själv, och låter sig inte göras på en dag, och det är det ända jag kan hoppas att umgivningen har förståelse för, men det är ändå mitt jobb.  

Så, åter till diskussionen och till trådens ämne.

#10 fint skrivet Rita-S. Och du har så rätt, ingen annan än du själv kan ta dig ur din ångest. Visst du kan få hjälp på vägen, men det är upp till dig. Är själv fri från medicin i ca 6 månader nu, och det kan bara bli bättre känns det som :)

"Jag kan ändå inte se hur det är okej att en persons dårliga känslor skall göra att denna undviker sina egna problem och på samma tid skapar dårliga känslor och förstör för andra runt en."

Då du vände dig direkt till mig när du skrev detta antar jag att du syftar på att mitt dåliga mående (som är en sjukdom) är mindre värt än en frisk människas eventuella obehag över att inte få ett tack. 

På vilket sätt är det okej för TS att vända sina dåliga känslor och låta de förstöra för alla andra om det inte är okej att jag som sjuk inte skulle våga säga tack? Det innebär ju inte att jag inte kämpar för allt jag kan dygnet runt jämt och ständigt!

Detta är bara ytterligare en anledning till att sluta fira jul helt och hållet :(

Jag, personligen, säger alltid tack. Men om någon annan inte gör det så får jag i alla fall se reaktionen, om den uppskattas eller ej. På så sätt kan man ju se om personen är tacksam eller inte. Dock kräver jag av min son att han säger tack för det han har fått, vare sig det är av oss här hemma eller av någon annan.